Ingenting är heligt

Jag fick ett ämne att skriva om: Fadderbarn. Eller rättare sagt, ska man eller ska man inte ha fadderbarn? Till att börja med vill jag bara säga att jag tycker att det är en himla massa onödigt trams med jämna mellanrum. Med trams menar jag galor och sån skit. Jag tycker det är så jävla skenheligt. Ta istället summan som det kostar att ställa till med galej, dubbla den eller tredubbla den och skicka vidare. Så slipper vi se Carola i tv så jäkla ofta.

Men nu var det fadderbarn jag skulle fundera över. Jag tycker nog ungefär som följer. Vill du döva ditt dåliga samvete genom att skänka pengar till något stackars barn som sover på ett stampat jordgolv så gör det. Vill du låtsas som om vissa problem inte existerar så gör det. Sen kan man tydligen komma undan med det argumentet att fadderbarn blir mobbade också. För har man pengar till mat och utbildning så är man tydligen inte så poppis bland de andra barnen. Nä, men, det är väl ungefär som här då.

Lika mycket som jag tycker det är töntigt när kändisar ska åka ner och mingla med svältande afrikaner tycker jag det är fånigt med folk som skriver brev till sina fadderbarn. Hallå, brevkompisar hade jag när jag var tio. Vad skulle dom kunna få ut av det? Inte ens mina vänner här hemma är särskilt intresserade av att veta vad jag gjorde efter jobbet, vilka skor jag har på mig idag eller vad jag åt till lunch. Så varför skulle en stackars fattig unge på andra sidan jordklotet vara det?

Jag har inget fadderbarn. Det beror nog mest på lathet och en föreställning om att det inte skulle få plats i min alldeles nygjorda budget. Men jag kommer säkert att ha någon gång i framtiden. Det är väl ett sätt att känna att man tar ansvar antar jag. Visst är det bra att göra något för den lilla människan, men man får inte glömma bort att tänka på helheten också. Vad spelar det för roll om någon stackare får lite nya kläder ifall hela jorden ändå försvinner snart.

Ok, det här var det rörigaste jag dragit ihop på länge. Men så är det ibland.

Mañana, mañana...

Äntligen fredag, igen. Denna fredagen betyder det fredagsöl på Mañana. Hur sweet som helst eftersom jag vaknade i morse och var grymt sugen på just öl. Det kan ha berott på att jag drömde att jag satt på en sandstrand i månsken med en kall öl i handen. Varför det var en öl förstår jag dock inte. Man vill väl dricka paraplydrinkar på sandstränder?

Kanske kan drömmen ha något med min kommande resa att göra. Det kan den nog.

En till onödig konsumera-mera-dag

Alla hjärtans dag är en pissig dag. Jag har ju sagt det förut. Men det tål att upprepas varje år. I år tänker jag dock inte tvätta. Istället tänker jag äta pannkakor hos mormor. Det blir både hon och jag glad av. Nog sagt.

Trivia

Jag fick i ett svagt ögonblick igår för mig att jag skulle lägga upp nån gammal dikt jag skrivit här. Men som tur var ångrade jag mig. Ni skulle förmodligen bara tycka att jag var knäpp. Eller rent av försöka spärra in mig.

Istället får ni ta del av min tisdagsmorgon när min kollega säger till en annan kollega i fikarummet att det är så bra att åka med Julia på morgonen, hon är morgonpigg så då kommer jag också i tid. Har inte hört den andra kollegan skratta så mycket förut tror jag.

Ny vecka....igen

Nu är det måndag morgon. Tillbaka till jobbet alltså. Genast känner jag för att skriva. Konstigt. När jag ligger i soffan som en säck potatis får jag nästan aldrig lust att skriva. Men så fort jag kommer till kontoret rinner kreativiteten över mig. behöver nog ett jobb där jag kan få utlopp för det. Så nu ska jag försöka rikta mitt energiska sinne mot platsannonserna.

Förövrigt har det varit en bra helg. Trevlig förfest, utgång med andra människor och jag har hittat mitt nya favorittillhåll. Finfin helg alltså.

Helgkänslan

Tillbaka till jobbet och äntligen fredag. Konstaterade precis tillsammans med en kollega att ångorna från fredagsvinet förmodligen redan börjat göra sitt. Hur förklarar man annars ett flamsigt humör på fredag förmiddag?

Kan dessutom meddela att det snuskiga ordet inte var något av de två jag valde mellan. Trist. Jag tror att jag ska sätta mig och göra ett eget korsord i helgen och sen sälja det till Icakuriren.

Snuskord

Idag har det varit en ovanligt seg dag på jobbet. Nu är det eftermiddag på denna ordentligt trista torsdag. Vad fördriver man tiden med då om inte lite korsord. Fram med Icakuriren för fan. Nu ska det kluras. Det är ett alldeles lagom enkelt litet tidsfördriv jag skaffat mig. Men plötsligt hakar jag upp mig på en sak:

Den kan vara slak.
5 bokstäver.

Det kan väl inte vara? Eller kan det? I Icakuriren?

Tillägg: Har inte löst krysset än. Men just nu är tredje bokstaven i ovanstående fråga K. Hmmm....?

Vinterväder

Nu har jag sett snö. På riktigt alltså. Det blev nästan för mycket av det goda. Det snöade halva vägen dit. Och halva vägen hem. Det snöade hela helgen. Samtidigt som det blåste. Jag gillar ju verkligen inte när det blåser.

Lördag eftermiddag var trots allt fantastisk. Himlen klarnade, vinden mojnade och solen var underbar. Hela resan var i och för sig jättebra. Trevligt middagssällskap. Testa middag för sjutton personer i en stuga för sex. Jag lovar att det blir hur mysigt som helst. Massa rödvin. I kombination med kortspel blir det extra bra. Det enda jag saknade var snöbollskrig. Men det skyller jag på blåsten.

The one with the tv

Tv:n är hemma. Och Julia har blivit vuxen. Förstår ni att innan jag packade upp min fantastiska nya accessoar så städade jag. I vanliga fall så river jag upp alla paket så fort jag kommit innanför dörren. Jag är som ett barn på julafton. Men den här gången kände jag att jag var tvungen att göra fint innan. Kanske för att tv:n inte skulle känna sig besviken när hon äntligen tittade ut ur kartongen. Ja, det är en hon.

Det är bara det att det blev ju inte bara så att jag plockade undan för att få plats med underverket. Nä, plötsligt kom jag på mig själv med att stå och diska. Tittade ut från köket och visst, där stod kartongen fortfarande orörd. Det kändes som att vara i en dröm. Eller ett alternativt universum.

Nu har jag i alla fall tagit mitt förnuft till fånga och tv:n är på plats.

Storm inne, storm i sinne...

Varför blir jag på så himla dåligt humör när det blåser? Det känns ungefär som pms. Det verkligen kryper i hela kroppen av irritation. Som om något utomjordiskt hormon tagit sig in i kroppen och kliar på insidan av huden. Ett mycket märkligt fenomen. Kan vädret påverka hormoner?

Men nu ska jag försöka tänka positivt på saker. Så jag säger som min kollega sa tidigare idag:

"Livet är inte bara guld och gröna skogar, det är en dans på rosor också."

Bättre lycka....?

Idag ska jag göra ett nytt försök med tvjäveln. Tycker inte om att kalla den för det egentligen. Den är ju så söt. Men jag kände att jag behövde använda ett kraftuttryck i det här sammanhanget. Jag har till och med tagit med mig pengar för säkerhets skull. Det behöver jag egentligen inte. Jag har beställt den mot faktura så inga pengar ska byta ägare hos tobakshandlaren. Men jag vill vara helt på den säkra sidan idag.

Jävla tomhjärna

Jag vet inte om jag har nämnt det, men dagen före julafton beställde jag en tv. Den är vit, har runda hörn och kommer från Samsung. Alldeles fantastiskt söt är den. Och den kommer passa otroligt bra hemma hos mig. Om jag bara får hem den någon gång. För som ni kanske noterar är ju dagen före julafton den tjugotredje. Och vad är det idag? Jo just det, den tjugotredje igen. Så en månad har jag väntat nu. Det är lång tid för något så efterlängtat. Som dessutom är en julklapp från min kära mormor. Hon ville att jag skulle köpa den så jag hade en ny tv på julafton. Det gick så där eftersom jag ville ha just precis denna tv:n.

Idag fick jag i alla fall ett sms där det stod att den hade kommit. Jippi! Jag rusar så klart till min lilla tobakshandlare direkt efter jobbet och har redan planerat att sätta ut min gamla tv på Blocket. Så säger min lilla tobakshandlare: Legitimation tack. Visst, svarar jag och börjar rota i plånboken. FAN FAN FAN! Körkortet är hos mamma. Hur dum får man bli? Så då är det vara att traska hem igen.

Då tänker ni kanske att det är väl bara att åka hem till mamma och hämta körkortet och sen åka tillbaka för att hämta tv:n. Nä, förstår ni, det var ingen idé. Klockan var nämligen tjugo minuter i sju. Och sju stänger lilla tobakshandlaren. Så nu får jag vackert vänta tills imorgon. Som ju i och för sig lika gärna kunde varit julafton. Det är ju trots allt den tjugofjärde.

Sorg

Om man vill bli en legend ska man dö innan ens nästa storfilm har premiär. Men för i helvete, inte Heath! Nu låter jag fjantig och tonårstöntig men jag sörjer faktiskt. En sak är i alla fall säker. Han kommer att hamna bland legender som James Dean, River Phoenix, Brandon Lee och Kurt Cobain. Speciellt efter Batman-premiären.

Jag skulle helt seriöst kunna ha en lång utläggning om hans död. Men jag ids inte just nu.

Ett jävla liv

Om det finns något jag hatar mer än vinterregn så är det blåst. Speciellt när det typ blåser storm i kombination med regn. Jag höll ju för fan på att lyfta från Linnégatan nyss. Det är ett satans blåshål till stad jag bor i.

Jag hade kunnat knö in fler svordomar i texten ovan. Men jag är helt enkelt för irriterad för att orka.

Borring away

I över ett halvår har jag gnällt om att jag inte känner någon som jag kan låna en slagborr av. Eller som kan komma hem till mig och borra för den delen. Istället har jag förbannat mina betongväggar. Varför? Ja det undrar jag också. Jag är ju en självständig och stark kvinna. Det är vad jag vill tro i alla fall. Då borde jag väl ändå klara av att lösa det på något sätt.

Nu har jag då alltså tagit mitt förnuft till fånga och köpt mig en alldeles egen slagborr. Upp till kamp, kvinnor kan! Eller hur var det nu. Så idag har jag borrat. Och oj så kul det är. Varför har jag inte gjort det här tidigare. Risken är nu förstås att jag kommer ha hål i varenda vägg efter en massa okynnesborrande.

Sångfåglar

Är det någon som är förvånad över att Salem och Annika blev Grammisgalans kung och drottning? Nä, jag tänkte väl det. Det är dom helt klart värda.

Första gången, nya året

Det kommer sådana här dagar som idag då jag vill skriva något kul här. Speciellt nu när jag inte skrivit på en vecka. Har helt enkelt inte känt för det. Nu känner jag för det. Då finns det inget jag vill skriva. Hur jävla orättvis är världen egentligen?

Djup, Djupare, Julia

Eftersom det snart är nyårsafton borde jag ju skriva någon form av nyårskrönika. En epistel om året som gått. Men jag kommer inte ihåg så mycket. Inte för att jag är trög eller så, men åren går ju så fort.

Men jag vet att jag fått flera nya, underbara vänner under året. Vänner som jag hoppas att jag kommer ha kvar resten av livet. Vänner som jag ska fira in det nya året med. Vi har hunnit afterworka, bugga, festa en himla massa mer och varit på semester ihop. En underbar långhelg i Lysekil som jag tror kommer bli en tradition. För vem kan få nog av Ken-dockor och efterfester på båtar?

Men jag har ju dessutom kvar flera av mina äldsta vänner. De som känner mig bäst och alltid vet hur jag mår. Och som alltid finns där när de behövs. Det uppskattar jag också. Ibland kan jag dock behöva bli påmind om det fina med dom.

Den tredje kategorin av vänner är de jag inte träffar så ofta men som alltid har en speciell roll i mitt liv. Just nu bor många långt bort. Men det finns även de som bor nära och som jag ändå träffar sällan. Några gånger om året. Då är det bra att jag har den här bloggen där jag har dokumenterat lite av mitt liv. Det här hade jag till exempel helt glömt bort.

Och nu sitter jag här med ett stort leende på läpparna och tänker på det fantastiska med vänner. Vilken sort det än är. Så allt jag vill säga är: Ta hand om de som bryr sig om dig.

Äta upp

Jag är rätt bra på att döma folk. Hårt till och med. Ibland går det fort och smärtfritt. Ibland tvingas jag värdera om. Och det gör jag så gärna. Min ålder har ju trots allt gjort mig lite ödmjuk.

Men på julafton pratade jag i all fall tv-program med min kära mormor. Hon skulle se Stjärnorna på Slottet. Jag rynkade på näsan och sa usch. Det verkar ju jättetrist. Töntigt program med massa tråkiga svenska gamla kändisar.

Så vad gör jag nu då? Lördag, kväll, och här sitter jag. Klistrad framför Magnus, Arja och de andra. Och inte bara det. Jag ler också. Ler och myser. Usch för mig.

Åldersnoja någon?

Snart är det här året slut. Det betyder ett år äldre. Eller om jag ska vara riktigt äckligt positiv, ett år rikare. Men sån är ju inte jag. Jag hade känt mig ett år rikare om vi dragit tillbaka klockan och sagt: Hej, nu blir det 2007 en gång till! Det hade varit fint.

Då skulle jag i lugn och ro kunna reflektera över saker som hänt och saker som borde hänt och sedan göra om, göra rätt. Fast kanske skulle jag ändå komma fram till att saker är bra som de är. Och då skulle jag definitivt ha blivit ett år rikare.

Början på min kravlista

Om jag någon gång träffar en kille som har sett Bugsy Malone så kommer jag gifta mig med honom. Så, nu vet ni det.

Jag har ett frågeformulär om filmen och jag vill få minst en låt framförd. Så det går inte att fuska. Tycker ni att jag är krävande? Vänta bara....

Varför inte?

Julafton är över. Slut, slut, slut. Och jag har tagit mig igenom dagen utan bråk, tjafs eller hysterisk gråt. Grattis! Känner mig till och med lite stolt. Både över mig själv och alla andra inblandade. Det blev en fin dag.

Och att den sen avslutades med två av de finaste hemma i min soffa gjorde ju inte saken sämre. Nä, usch, nu blir jag så där tjej-fjantig som jag inte är. Men det kändes bra. Och fint. Så vad fan ska jag annars säga? Nä just det, ibland behöver även jag vara lite känslig.

I morgon ska jag göra så lite som möjligt hela dagen. Så fort det blir kväll ska jag gå in i min garderob, (fan vad underbart det hade varit om det faktiskt gick att göra det) snurra ett varv och förvandlas till nattens drottning. Eller typ, slänga på mig nåt annat än joggingbyxorna och fixa luggen. Det duger.

Julstämningen

Visserligen drack jag otroligt god hemmagjord starkvinsglögg förra fredagen, med betoning på stark, men det är nåt visst med Blossas feg-glögg. Den får till och med mig som är hard core julhatare att få den där drömska blicken som brukar finnas i folks ögon före jul. Ni vet, dom myser och säger saker som ååååå och mmmm när man nämner julskinka och Kalle Anka. Det måste ju vara sin barndoms jul de minns, för nuförtiden är ju alla sönderstressade just kring jul.

Man måste jobba som en tok för att hinna vara ledig. Samtidigt ska det köpas klappar och bakas lussekatter. För att inte tala om all jäkla mat som ska lagas. Så vad är egentligen charmen? Ja, jag förstår det inte.

Mammahästen

Igår fick jag insyn i en barnfamiljs vardag. En helt vanlig söndag med två småungar är inte som en helt vanlig söndag som singel. Inget ligga i soffan och glo på teve där inte. Det lektes häst, lagades mat, kläddes gran, fixades lite med huset, lästes sagor, hades fruktstund, dracks välling, byttes blöjor, sovs lite och slutligen åts det kvällsmat. Jag var helt slut när jag äntligen la mig i soffan vid halv tio. Tant Ula behövde helt klart sin skönhetssömn inatt. Här blir inga barn på ett tag vill jag lova. Det orkar jag helt enkelt inte.

Goodie boy

Jag har bara ett ord till er: Het! Het, het, het, het, het, het.

Anledningen är Heath Ledger. Jag gillar ju Batman-filmerna. Tycker om de flesta filmer med superhjältar och grejer. Men Batman är en favorit sedan tv-serien som gick när jag var liten. Men nästa film om Batman, som kommer 2008, ska jag se enbart för Heaths skull. Han spelar Jokern och är så sjukt cool att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag är till och med rädd för att gå och se den på bio. Risken finns att jag kommer sitta och klappa händerna varenda gång han är i bild.

Borta bra, men hemma bäst

Vilken lycka att få sova i min egen säng. Som en prinsessa. Äntligen utan ärtan. Nu väntar jag bara på att det ska bli färdigt också. Hallen ska målas och städas, det ska upp lister och målas runt garderoben och så hade jag tyckt det vore trevligt med ett litet brunnslock i duschen. Vi får se hur det går. Och under diskbänken läcker det nya röret. Jaja, vad är en bal på slottet. Jag får åtminstonde sova hemma.

Muppgruppen

Jag lovade mig själv att inte skriva något så länge jag var arg. För att inte råka skriva något elakt eller hotfullt mot en viss grupp av människor. Man ska inte dra alla över en kam. Men jag är fortfarande arg. Det är precis som om det enda sättet att få ur mig det ordentligt är att just skriva. Så en ursäkt och en tyken tant senare sitter jag här och skriver.

Så vad handlar det här om? Min lägenhet så klart. Den skulle ju vara klar i fredags. Så hela veckan fantiserade jag om hur jag skulle vara hemma hela helgen och pyssla. Städa och byta gardiner och hålla på. Det är fan inte ofta det händer. Att jag blir sugen på att städa alltså.

Se det här framför er: Fredag eftermiddag, Julia kommer kånkandes på massa väskor hem till sin lägenhet. Öpnnar dörren, inser att något är fel. Tänder i taket och möts av nyspacklade väggar i hela hallen. Märkligt, ingen som berättat för mig att det ska målas om. Byggpapp på golvet, verktyg och slipmaskiner och massa annat skit överallt. En garderob som står i ett hål i väggen. Utan dörrar. Städat? Nej. Går det att bo där? Nej, det går inte ens att spola på toaletten. Det finns nämligen inget vatten i den.

Nog om det. Idag ska det verkligen vara färdigt. Och är det inte det så kommer jag be min kollega ge dem en förbannelse. Hon är en riktig liten trollkärrnig förstår ni.

The one with helg igen

En klok man sa för ett tag sedan till mig att han skulle börja göra roliga saker på veckodagarna. På så sätt blir den mörka tiden mycket trevligare, går lite fortare och man slipper bli en soffpotatis. Det här knepet har jag tagit fasta på. Så förutom den trevliga onsdagen i förra veckan, som visserligen förde med sig lite bakishet, har jag gjort en massa kul denna veckan.

Onsdagen tillbringades med samma fina små människor som veckan innan. Fast med mindre dans. Och alkohol. Vi borde helt klart göra det till en stående dejt. Onsdagsmys är the shit.

Sen kommer vi till gårdagskvällen. Först hann jag med att slänga in en snabb middag med trevliga gamla kollegor som inte ses allt för ofta. Väldigt mysigt. Sen bar det av ner för Avenyn. Ja inte för att supa till, men för att gå på Storan och se Footloose. Min alldeles förträffliga morbror bjöd mig nämligen på en biljett för att gå och se den med min kusin.

Och nu till det fantastiska. På grund av detta har jag inga helgplaner. Trist kan tyckas, men nej, det är fantastiskt. För nu kan jag fylla helgen med vad jag vill. Utan att behöva planera och dubbelboka och stressa. En lugn och skön helg ska det bli.

Det bästa sparar vi så klart till sist. Idag händer det. Idag får jag äntligen flytta hem igen. Hem till min lilla, söta, fina lägenhet.

Västkusten = Bästkusten. Eller?

Jag har inte direkt tänkt så mycket på att jag bor på västkusten den här hösten. Regnet har faktiskt nästan lyst med sin frånvaro och i början av november var det till och med kallt. Då snackar vi minusgrader. Men nu, nu är det december. Vad händer då? Jo, då börjas det förstår ni. Regn, regn, regn. Fan bara regn. Eller, nej, inte bara. Det blåser ju också. Och i morse var det 9 grader ut. Varmt alltså.

Jag lovar, om det fortsätter så här kommer jag tvingas emigrera till nordpolen under vinterhalvåret. Det är ju egentligen inte det att jag vill ha massa snö. Men lite kallt och vintermys i alla fall. Jag menar, hur kul är Jul på Liseberg i regnet?

Fittjul

När julen närmar sig får jag ångest. Rå jävla ångest. Och då menar jag inte jag-vill-inte-gå-till-jobbetångest eller jag-har-inga-pengarångest. Inget sånt jävla trams. Vi snackar ful, elak gå-in-i-väggenångest. Den typen då jag har konstant ont i magen. Gråter gärna varje dag. Kan inte sova. Behöver heller ingen sömn. Går på automatik. Och sen gråter jag lite till.

Ska det vara så? Nä, julen ska vara varm och mysig.