24 maj 2006

Making mental notes

Glöm världssvälten, glöm att jag inte skrivit så ofta som jag lovat. För om en vecka smäller det. Jag går redan på tå och samlar argument och giftiga gliringar i mitt lilla stackars huvud. Exakt en vecka kvar och jag planerar att vara väl förberedd för detta blir med största sannolikhet den sista sammandrabbningen. Och nej, jag ska inte träffa svärföräldrarna. Det är lärarmonstret (LM) jag går och smider onda planer mot.

Läraren som alltid ska ha rätt, som aldrig kan ta kritik och som alltid går till personangrepp. Och nu ser jag fram emot att få skälla, gnälla och riktigt spy galla över henne om hur dåligt hon skött sin uppgift som handledare för mig i den här projektkursen. Jag kommer inte hålla inne någonting. Tre års uppbunkrad ilska och agg kommer skölja över henne som syndafloden över världen om hon så mycket som försöker komma med undanflykter eller ursäkter. Hon ska ta åt sig av krititken den här gången om jag så ska gå över lik.

För missförstå mig inte. Jag hade en underbar praktik som gick hur bra som helst och som förhoppningsvis (håller fortfarande tummarna) leder till jobb efter sommaren. Men hennes roll är att gå ut med information och att vägleda sina ärade journaliststudenter. Vilket hon inte direkt lyckats med. Det började till och med innan jag hittat en praktikplats. Återgivet ur minnet så lät det ungefär så här när jag ringde henne för att fråga om några praktiska saker:

LM: Har du fått någon praktikplats än?

CB: Nej men jag ska till Stockholm på 2 intervjuer imorgon?

LM: Vad roligt. Var då någonstans? (Här låter hon ganska monoton och trevlig som vanligt)

CB: Ja den ena är på MTV News (Vill bara poängtera hur sjukt stolt jag var över det)

LM: Ååå....vad roligt.....(dröjande med illa dolt förakt)

CB: Ja det ska bli hemskt spännande

Efter det var det inte direkt mycket till samtal. Anledningen till att min lärare inte jublar över att jag är på god väg att landa en praktikplats som har med journalistik att göra?
Ja, jag kan ju bara gissa med min lilla, lilla hjärna.

1. Allt som inte handlar om kommunen, landstinget eller Janne Josefsson är för henne en gåta att någon kan kalla journalistik.

2. Om du inte lyckas få en praktik på DN kan du lika gärna skjuta dig, eller göra som hon och jobba på en norrländsk landsortstidning tills du inte är intressant längre och tvingas ägna dig åt läraryrket.

3. (Förmodligen det mest troliga, om inte alla 3 stämmer)
Hon är en bitter gammal nucka som levt sitt liv genom kommunpolitiker tills de var de enda invånarna i hennes värld. Att sedan behöva undervisa uppstudsiga studenter som tror att de vet bättre får hennes värld att rämna och brista när hon tvingas inse att hennes världsuppfattning är fel.

Så vad drar vi för slutsats? Jo att jag inte ska vika mig en millimeter. Inget ska få denna nedlåtande varelse att tro hon är bättre än mig. Och förmodligen så kommer jag även vid denna frontalkrock vara tvungen att påminna henne om att skolan är en arbetsplats där studenter och lärare faktiskt är jämlika. Något hon aldrig förstått och hela tiden bevisar att hon aldrig kommer att förstå.
Som när hon till exempel förbjöd folk från att gå på toaletten under en föreläsning. Jag säger bara: mitt liv, min utbildning, mina naturbehov som kallar!

Nu orkar jag inte mer. Blir mentalt utmattad bara av att tänka på att det bara är en vecka kvar. Från och med nu ska jag gå omkring med ett block runt halsen och en penna i handen så jag ka skriva ner alla bevis jag faktiskt har som pekar på att hon är usel.
Eller så uppdaterar jag blocket och hänger min dator runt halsen. Så ser ni en deprimerad kvinna i 25-årsåldern med krokig rygg och en blå datorklump runt nacken så vet ni.