01 augusti 2006

Tåget Gud glömde

Tågresan med pöbeln, hade Fredrik sagt. Själv känner jag mig bara tvungen att spinna vidare på Axels briljanta inlägg.
För att fösas ihop med en okänd grupp människor i 14 timmar kan förmodligen sluta hur som helst. Och då tänker jag inte ens bemöda mig med att prata om de jobbiga backpack-människorna som knockar någon så fort de försöker vända sig om med sina jättemonster till ryggsäckar. Inte heller tar jag upp de skålande, skrålande LKAB-arbetarna i resataurangvagnen som känner sig kränkta då konduktören ber dem dämpa sig.

Nä, det här handlar om resenären Julia som finner sig själv fastklämd mellan en 25-åring från Bangladesh som knappt kan någon engelska och inte reser sig från sin plats under hela resan samt en norrman så rödlätt och lik Hoa-Hoa att det skulle vara svårt att inte ta dem för tvillingar om de satt bredvid varann.
Julia klämmer sig ner, sätter sig tillrätta och plockar fram bokhandlaren från Kabul. Boken alltså. Och hon tycker att livet är rätt ok ändå.

Just då dimper gruvarbetaren ner på platsen snett emot. Han som jobbat 14 timmar per dag i sju dagar och minnsan arbetat med sina bara händer i 35 år. Han sträcker fram sina armar mot den taniga glasögonkillen bredvid sig och utbrister, "Stål, stål bär de varje dag!"


Fortsättning följer...