The one with the tv

Tv:n är hemma. Och Julia har blivit vuxen. Förstår ni att innan jag packade upp min fantastiska nya accessoar så städade jag. I vanliga fall så river jag upp alla paket så fort jag kommit innanför dörren. Jag är som ett barn på julafton. Men den här gången kände jag att jag var tvungen att göra fint innan. Kanske för att tv:n inte skulle känna sig besviken när hon äntligen tittade ut ur kartongen. Ja, det är en hon.

Det är bara det att det blev ju inte bara så att jag plockade undan för att få plats med underverket. Nä, plötsligt kom jag på mig själv med att stå och diska. Tittade ut från köket och visst, där stod kartongen fortfarande orörd. Det kändes som att vara i en dröm. Eller ett alternativt universum.

Nu har jag i alla fall tagit mitt förnuft till fånga och tv:n är på plats.

Storm inne, storm i sinne...

Varför blir jag på så himla dåligt humör när det blåser? Det känns ungefär som pms. Det verkligen kryper i hela kroppen av irritation. Som om något utomjordiskt hormon tagit sig in i kroppen och kliar på insidan av huden. Ett mycket märkligt fenomen. Kan vädret påverka hormoner?

Men nu ska jag försöka tänka positivt på saker. Så jag säger som min kollega sa tidigare idag:

"Livet är inte bara guld och gröna skogar, det är en dans på rosor också."

Bättre lycka....?

Idag ska jag göra ett nytt försök med tvjäveln. Tycker inte om att kalla den för det egentligen. Den är ju så söt. Men jag kände att jag behövde använda ett kraftuttryck i det här sammanhanget. Jag har till och med tagit med mig pengar för säkerhets skull. Det behöver jag egentligen inte. Jag har beställt den mot faktura så inga pengar ska byta ägare hos tobakshandlaren. Men jag vill vara helt på den säkra sidan idag.

Jävla tomhjärna

Jag vet inte om jag har nämnt det, men dagen före julafton beställde jag en tv. Den är vit, har runda hörn och kommer från Samsung. Alldeles fantastiskt söt är den. Och den kommer passa otroligt bra hemma hos mig. Om jag bara får hem den någon gång. För som ni kanske noterar är ju dagen före julafton den tjugotredje. Och vad är det idag? Jo just det, den tjugotredje igen. Så en månad har jag väntat nu. Det är lång tid för något så efterlängtat. Som dessutom är en julklapp från min kära mormor. Hon ville att jag skulle köpa den så jag hade en ny tv på julafton. Det gick så där eftersom jag ville ha just precis denna tv:n.

Idag fick jag i alla fall ett sms där det stod att den hade kommit. Jippi! Jag rusar så klart till min lilla tobakshandlare direkt efter jobbet och har redan planerat att sätta ut min gamla tv på Blocket. Så säger min lilla tobakshandlare: Legitimation tack. Visst, svarar jag och börjar rota i plånboken. FAN FAN FAN! Körkortet är hos mamma. Hur dum får man bli? Så då är det vara att traska hem igen.

Då tänker ni kanske att det är väl bara att åka hem till mamma och hämta körkortet och sen åka tillbaka för att hämta tv:n. Nä, förstår ni, det var ingen idé. Klockan var nämligen tjugo minuter i sju. Och sju stänger lilla tobakshandlaren. Så nu får jag vackert vänta tills imorgon. Som ju i och för sig lika gärna kunde varit julafton. Det är ju trots allt den tjugofjärde.

Sorg

Om man vill bli en legend ska man dö innan ens nästa storfilm har premiär. Men för i helvete, inte Heath! Nu låter jag fjantig och tonårstöntig men jag sörjer faktiskt. En sak är i alla fall säker. Han kommer att hamna bland legender som James Dean, River Phoenix, Brandon Lee och Kurt Cobain. Speciellt efter Batman-premiären.

Jag skulle helt seriöst kunna ha en lång utläggning om hans död. Men jag ids inte just nu.

Ett jävla liv

Om det finns något jag hatar mer än vinterregn så är det blåst. Speciellt när det typ blåser storm i kombination med regn. Jag höll ju för fan på att lyfta från Linnégatan nyss. Det är ett satans blåshål till stad jag bor i.

Jag hade kunnat knö in fler svordomar i texten ovan. Men jag är helt enkelt för irriterad för att orka.

Borring away

I över ett halvår har jag gnällt om att jag inte känner någon som jag kan låna en slagborr av. Eller som kan komma hem till mig och borra för den delen. Istället har jag förbannat mina betongväggar. Varför? Ja det undrar jag också. Jag är ju en självständig och stark kvinna. Det är vad jag vill tro i alla fall. Då borde jag väl ändå klara av att lösa det på något sätt.

Nu har jag då alltså tagit mitt förnuft till fånga och köpt mig en alldeles egen slagborr. Upp till kamp, kvinnor kan! Eller hur var det nu. Så idag har jag borrat. Och oj så kul det är. Varför har jag inte gjort det här tidigare. Risken är nu förstås att jag kommer ha hål i varenda vägg efter en massa okynnesborrande.

Sångfåglar

Är det någon som är förvånad över att Salem och Annika blev Grammisgalans kung och drottning? Nä, jag tänkte väl det. Det är dom helt klart värda.

Första gången, nya året

Det kommer sådana här dagar som idag då jag vill skriva något kul här. Speciellt nu när jag inte skrivit på en vecka. Har helt enkelt inte känt för det. Nu känner jag för det. Då finns det inget jag vill skriva. Hur jävla orättvis är världen egentligen?