Hårmassaker!

Jag tycker ju att man ibland måste ta chanser i livet. Flytta, byta jobb, skaffa nya vänner. Ja allt som ger lite förändring och nöje. Något som jag trodde jag hade lärt mig att inte chansa med var frisörer.

För några år sedan hade jag en mardrömsupplevelse efter att min mamma övertalat mig att gå till hennes frisör. Jag skulle ju ändå "bara" toppa mig och då tyckte hon att det var onödigt att gå till någon som tog lite mer betalt. Så visst, jag chansade. Sa till frissan att ta så lite som möjligt. Vad hände? Jag gick därifrån med en tantfrisyr som fått den mest hardcore tant att häpna, satte mig i bilen och grät, körde hem och klippte till en liten tuppkam. Det ska tilläggas att även mamma tyckte att mitt hår såg bedrövligt ut.

Efter det har jag inte vågat chansa. Om jag varit tvungen att gå till någon ny frisör har jag alltid valt den hippaste och bokat tid med tjejen som har coolast hår. När jag flyttade hem till Göteborg hittade jag en kanontjej. Hon var duktig och förstod precis vad jag ville. Naturligtvis var hon så bra att hon fick ett jobberbjudande från en frisörskola. Så där försvann hon. Men hon har en kollega som kanske inte är riktigt lika hipp men försiktig och noggrann. Det gillar jag.

Idag när jag fick en impuls att klippa lugg hade hon dock inte tid. Då bestämde jag mig för att det var dags att chansa igen. Jag hade ju hittat en bild i en tidning så hur fel kunde det bli? Glad som en lärka traskade jag ner till min lokala hundrafemtiokronorsfrissa. Ni vet vilka jag menar, de som finns vid varje torg och bostadsområde. Kan du klippa mig så här? Frågade jag och visade fram bilden. Ja visst, svarade hon, sätt dig. Så det gjorde jag.

Det var först efter att jag satt mig i stolen och började iakta henne som jag märkte att hon mest påminde om en förrymd mentalpatient. Rörde sig slött genom lokalen, hade svarta kardborresandaler med vita strumpor i. Den typen. Så frågade hon hur mycket hon skulle klippa på längden. Jag sa att klipp nästan ingenting på längden. Hon höll upp två fingrar och visade ungefär en centimeter. Perfekt.

Jag anade oråd redan när hon satte första saxtaget. Men tänkte att det är ju lugnt. En centimeter har vi ju sagt. Tills jag såg de första hårtussarna falla. Det var närmare fyra centimeter. Tekniken hon använde såg ut ungefär som när jag själv klipper mig hemma framför spegeln. Rakt av bara. Och samma med luggen. Rakt av och sedan tunna ut lite i topparna på den. Tio minuter tog det tills hon var klar. Då hade hon hunnit med att föna luggen torr i en minut också. Voila! Sen var det bara att betala och se glad ut. Resultatet är en SvampBob Fyrkant-frisyr som jag ska försöka fixa till efter en dusch och en inpackning.

Min slutsats: Chansa aldrig med frisörer. Och frissan på mitt torg har aldrig gått en frisörutbildning i hela sitt liv.