På mitt jobb byts det en massa möbler typ hela tiden. Folk ska ha nya kontorsstolar, konferensrum byggs om and so on. Alla dessa möbler byts och transporteras alltid av samma företag. Två rara pöjkar kommer och så pratar vi en stund och försöker ta reda på vart grejerna ska den här gången. De beställs nämligen av en och samma person och han kommer inte alltid ihåg att tala om det vid beställningen. Dom här besöken är liksom ganska trevliga.
Det finns andra besökare som också kommer ofta och som man blir lite polare med. Till exempel han som installerar brandlarm. Han är rätt hunkig, vältränad och tatuerad. Han pratar med boråsdialekt. Något som konstigt nog passar honom. El-killen från fabriken är trevlig och hänger gärna hos oss när han är klar med jobbet på kontoret.
Men till saken. Jag har ju vant mig vid de här möbelkillarna. Ibland kommer de tre fyra gånger i veckan. De är ju liksom våra hittebarn. Så för ett tag sedan kom det plötsligt två andra tjommar som hade noll koll. Och inte alls lika trevliga och välbekanta som de andra. Så här har det hållt på i några veckor. Och jag har inte alls vant mig vid de där nissarna från Manpower. För det är sånna där inhyrningar.
Idag skedde dock ett mirakel. Jag tittade upp från skärmen för att se vem jag just öppnat dörren för. Brukar öppna när jag ser nån i ögonvrån nämligen. I alla fall, framför mig står favvokillarna. Vilken lycka! Och nu är de fortfarande här, en timma senare. Just för att vi inte vet vart sakerna ska. Så nu hoppas jag på att det inte blir fler Manpowertjommar utan bara favvotjommar framöver.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar