Jag fick ett ämne att skriva om: Fadderbarn. Eller rättare sagt, ska man eller ska man inte ha fadderbarn? Till att börja med vill jag bara säga att jag tycker att det är en himla massa onödigt trams med jämna mellanrum. Med trams menar jag galor och sån skit. Jag tycker det är så jävla skenheligt. Ta istället summan som det kostar att ställa till med galej, dubbla den eller tredubbla den och skicka vidare. Så slipper vi se Carola i tv så jäkla ofta.
Men nu var det fadderbarn jag skulle fundera över. Jag tycker nog ungefär som följer. Vill du döva ditt dåliga samvete genom att skänka pengar till något stackars barn som sover på ett stampat jordgolv så gör det. Vill du låtsas som om vissa problem inte existerar så gör det. Sen kan man tydligen komma undan med det argumentet att fadderbarn blir mobbade också. För har man pengar till mat och utbildning så är man tydligen inte så poppis bland de andra barnen. Nä, men, det är väl ungefär som här då.
Lika mycket som jag tycker det är töntigt när kändisar ska åka ner och mingla med svältande afrikaner tycker jag det är fånigt med folk som skriver brev till sina fadderbarn. Hallå, brevkompisar hade jag när jag var tio. Vad skulle dom kunna få ut av det? Inte ens mina vänner här hemma är särskilt intresserade av att veta vad jag gjorde efter jobbet, vilka skor jag har på mig idag eller vad jag åt till lunch. Så varför skulle en stackars fattig unge på andra sidan jordklotet vara det?
Jag har inget fadderbarn. Det beror nog mest på lathet och en föreställning om att det inte skulle få plats i min alldeles nygjorda budget. Men jag kommer säkert att ha någon gång i framtiden. Det är väl ett sätt att känna att man tar ansvar antar jag. Visst är det bra att göra något för den lilla människan, men man får inte glömma bort att tänka på helheten också. Vad spelar det för roll om någon stackare får lite nya kläder ifall hela jorden ändå försvinner snart.
Ok, det här var det rörigaste jag dragit ihop på länge. Men så är det ibland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar