Ibland händer det att jag sitter och filosoferar på kvällskvisten. Det är sällan bra. Ofta tänker jag på vad jag gjort och vad jag borde göra istället. Ångrar det jag aldrig valde. Tycker att jag borde vara något mer, något bättre. Jag har ingen aning om vad. Därför talar jag om för mig själv att jag ska vara nöjd och glad så länge jag trivs där jag är just nu. För någongång kommer jag att komma underfund med vad det är jag verkligen vill. Och det kommer aldrig att vara försent.
Sex månader är min gräns. För ena halvan av mig. Då har jag tröttnat på mitt boende och vill ha nytt. Då har jag lärt mig mitt jobb och det är inte längre en utmaning. Då har jag vant mig vid staden och tror att det är därför jag är rastlös. Kanske är det så. Kanske styrs vi av annat än oss själva. Men den andra halvan vill ha det andra. Det trygga, det fasta. Det som aldrig förändras. Nästan som på rutin och med linjer att följa. I mitten sitter jag och dras fram och tillbaka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar