Smack, smack, smack...

Nu jäklar går det fort. För tre dagar sedan trodde jag att jag skulle bli tvungen att flytta hem till mamma ett tag innan jag hittade en lägenhet. För två dagar sedan skrev jag kontrakt på en söt lite etta med sovalkov. Om en vecka och tre dagar ska jag gå till banken och ta lån. Om en månad och elva dagar flyttar jag in.

Nu ska jag bara hitta ett bra betalt jobb alternativt en tät karl så jag har råd att betala min ränta varje månad. Men det är det värt. Nu är jag inne.

Hittade ingen Henke på stan igår. Men dock en Bingo Rimér. Eller jag är ganska säker på att det var Bingo. Annars var han jäkligt lik. Så Bingo, om du var på Bitter i Göteborg igår kan du väl bara skriva och bekräfta. Tack!

The sunshine holiday

Förra året spenderade jag midsommar i Piteå. Det var en trevlig midsommar. Men på kvällen regnade det. I Göteborg var det strålande sol och jag fick mms från mina vänner som dansade kring midsommarstången i solndegången. Då var jag allt lite avundsjuk.

I år regnade det i Göteborg på midsommar. Eller ska jag säga Göteborgsområdet. Och regnade kanske känns fånigt också. Det var mer som om alla änglar grät och straffade världen. Sen blev det midsommardag och regnet tog slut. Men det regnade verkligen hela midsommardygnet. Och hur var vädret i norrland? Ja inte regnade det i alla fall. Nix det var sol som gällde.

Jag är ingen bitter person. Inte alls. Men någon vill mig illa. Eller vill helt enkelt inte att jag ska få fira den perfekta midsommaren.

Jag vet vad hon heter, men jag kallar henne Tess...

Det blev ingen turné. Vi stannade helt enkelt kvar i Grebbestad. Varför åka hem när man fortfarande har roligt? Efter helgen så kan jag konstatera att Grebbestad på midsommar är ett vinnande koncept. Så det är inte sista gången jag styr ditåt på äventyr. Men efter fest i dagarna tre var jag lite trött och det kändes skönt att komma hem och sova i min säng.

Så nu har jag lovat mig själv att den här sommaren ska vara fylld av små minisemestrar. Nästa vecka blir det ju som sagt Marstrand och snart även Stockholm hoppas jag.

Note to Anna: Dags för dig att ta en minisemester i Göteborg. Henke is in town.

Bilsemester

Nu drar jag på midsommarturné. Kommer förmodligen inte hem förns lagom till jobbet på måndag. Första station blir Grebbestad. Vinka om du ser mig. En ledtråd, jag är full.

Andra anhalt blir Orust. Vinka om du ser mig. En ledtråd, jag är full.

Tredje och sista stopp blir på landet med kossor och vattenskidor. Du lär du garanterat inte se mig.

Sen är det bara en vecka kvar till Marstrand. Vink om du ser mig. En ledtråd, jag är grön.

Lyckochansen

Jag brukar inte göra sånt här. Men va fan, man kan ju vinna en dator. Och jag behöver verkligen en ny.

Ekonomiskt oberoende

Nu är det rea. Rea på massor av fina saker. Med saker menar jag naturligtvis kläder. Jag älskar kläder. Mina kläder speciellt. De är som mina barn. Går något sönder eller får en fläck blir jag ledsen. Gråter kanske till och med en skvätt. Blir väldigt gnällig.

I vilket fall som helst är det rea. H&M rear ut Madonnakollektionen och överallt går det att fynda saker. Men jag får inte. FÅR INTE! Det är frasen från helvetet. Jag hatar att inte få. Särskilt när det gäller kläder. Som liv eller död. Men eftersom jag har en plan och ett mål så måste jag hålla mig. Och framförallt hålla i pengarna. De ska gå till min lägenhet. Eller min och min. Jag har inte hittat den ännu. Men snart, snart blir jag med lägenhet.

Tanken är att jag ska köpa en lägenhet innan sommaren är över. Med sommaren menar jag förmodligen även september. Eller så blir det imorgon. Har något på gång men vill inte hoppas för mycket. Men med lite tur och tålamod blir den nog min. Sen får jag stanna i min lägenhet och svälta för jag kommer inte ha råd med annat än luft.

Men jag offrar mig. För mina barn. De förtjänar tak över huvudet, mycket utrymme och en fin adress. Jag klarar mig bra utan det mesta, men mina barn ska bara ha det bästa.

Sjukhusnojjadagen

Jag har lite svårt för sjukhus. Eller lite svårt är väl en underdrift. Jag har fobi. Saker som finns inuti sjukhus är läskiga och farliga. Typ sprutor, läkare, sjuka människor och annat. Dom får mig att må dåligt och vilja dö eller krypa ihop i fosterställning.

Men själva sjukhuset är nästan värst. Det innehåller ju allt som är ont. När jag närmar mig byggnaden börjar jag få svårt att andas. Väl inne så håller jag mig väldigt stilla och undviker att röra saker som kommer i min väg. Som om min hjärna tror att sjukhusdoften ska stanna på huden för all framtid. Jag äter eller dricker aldrig när jag är på ett sjukhus. Bara tanken ger mig kväljningar. Inte ens saft får jag ner.

Det räcker att jag sätter en fot innanför sjukhusdörren för att jag ska känna mig smutsig och ofräsch. Äcklig till och med. Därför ska jag dusch nu. Sen sova. Det är påfrestande att utsätta sig för sina fobier.

Värmebölja

Just nu är det så varmt i min lägenhet att det inte är roligt längre. Ute är det 28 grader och solen har stekt min lya sedan 2-snåret. Neddragna rullgardiner och fördragna gardiner till trots är det bastu inne.

Jag är en soldyrkare av rang. Men till och med jag har varit tvungen att se mig besegrad idag. Det går helt enkelt inte att vistas i solen. I tio minuters perioder funkar det men sen är jag slut. Borde tagit mig ut till havet där det svalkar ordentligt, men jag vågade inte ge mig på en sån utflykt när jag var bakis.

Svenska flaggans dag is no more

Infirandet av Nationaldagen var trevligt. Våldgästade kollegornas avdelningsparty. Det var lyckat och uppskattat. Tror jag i alla fall. Natten slutade ganska tidigt eftersom många ställen i stan bestämt sig för att inte ha öppet. Men det blev drinkar och dans tills det började ljusna åtminstonde. Och sedan en märklig taxiresa hem för att vänta in den lediga dagen.

Själva den stora dagen firade jag genom att ligga på en filt i Slottskogen och ha det allmänt härligt. Jag gjorde dock misstaget att placera mig på en gräsmatta alldeles för nära den dansbana där Slottskogens nationaldagsfirande höll hus. Så plötsligt stördes min sköna halvsömn av Chalmers manskör som dundrade på med nationalsången. Sen blev det folkdans. Well, jag flyttade mig vidare. Hade ändå en dejt på en annan gräsmatta att gå till. Så det blev hundbus och tårta resten av dagen.

I can be brown, I can be blue...

Äter tårta och surfar runt på Spraydate. Om en halvtimma slutar jag jobba. Livet är inte så pjåkigt ändå.

Plastic fantastic, eller?

Mitt förakt mot foppatofflan började förmodligen första gången jag såg den. Sen byggdes hatet upp under förra sommaren i Piteå. Jag tror varannan människa gick omkring med de färgglada idiottofflorna.

Saken blev ju inte bättre i söndags. I söndags var jag nämligen på Landvetter flygplats för att hämta en Mr Geyser som ska föreläsa under World Maritime Rescue Congress. Så där står jag alltså och väntar. Väntar och iakttar. För det bästa som finns är ju att titta på folk.

De första personerna som kommer ut är hela familjen foppatoffla. Fyra vuxna och fem jävla ungar. I foppatofflor. Hela högen. Fyra av ungarna är killar, de har alla hockeyfrilla. Den typen som var inne -82. Eller aldrig. Utanför står två halvtjocka tanter och väntar på dom. Utan foppatofflor. Men ändå.

Vad tror ni händer? Glädjetjut och griniga ungar? Självklart. Spring och lek i ankomst hallen? Självklart. Mer då. Inget. INGET. De rör sig nämligen inte ur fläcken utan parkerar hela gruppen precis utanför ankomstdörrarna. Under den halvtimme som jag står där, står de fortfarande kvar. De blockerar för alla andra resenärer och reagerar inte ens. Istället står de bara där som en plastig, regnsbågsfärgad mur mot omvärlden. Så nu är det bevisat. Använder man foppatofflor blir man trögare än vanligt folk.

Det värsta? Det värsta är att det idag beslutas om de som arbetar på Marstrand vecka 27 ska ha på sig gröna foppatofflor. Det värker i mig och jag har lagt in min protest. Om toffeljävlarna är kravet måste jag tacka nej till Marstrand. Jag vill inte tacka nej. Om någon fattar hur underbart det skulle vara att bo på Marstrand under hela Match cup så förstår ni också att jag inte vill tacka nej.

Nu kom jag på det...

Eftersom jag konstant är sugen på socker så gick jag och gnällde över detta på postrundan i huset. På säljavdelningen stannade jag till och tiggde fika. Bakom mig står en av datakillarna och lyssnar.

Plötsligt hör jag bakifrån:

- Har du inte haft sex på länge eller?
Jag: Det kanske jag inte har, hur så?
Datakille: - Ja det är väl därför du är sockersugen.
Sötaste sekreteraren: - Ja Julia, du kanske behöver en karl.
Jag: Ja, kanske det kanske.
Datakille: Ja då får du leta länge.

Tack för den liksom. Nu vet jag vad jag ska göra i helgen i alla fall. Man hunt.

Minnesluckor?

Nu känner jag att jag behöver skriva något innan månaden är slut. Men jag har inget roligt att skriva om. Vilket i och för sig är väldigt konstigt. Jag hade ju till exempel en sjusärdeles trevlig helg. Även om jag var fruktansvärt trött i måndags när jag gick till jobbet igen.

Men vad hände egentligen? Tydligen inget som är värt att minnas. Så det är verkligen konstigt att jag upplevde helgen som en av de bättre på länge.

Alkolås någon?

Idag skippar jag förnuftet och dricker istället. Det kommer jag att ångra imorgon när jag ska med bussen klockan 11. Imorgon skippar jag också förnuftet och dricker istället. Det kommer jag att ångra på söndag när det är morsdag och jag ska äta brunch med lilla familjen.

Ibland säger han smarta saker.

Cykeltjuven

I förrgår kånkade jag på min cykel flera hundra meter. Anledningen till kånkandet var att den från början inte är min. Därför har jag ingen nyckel till cykeleländet. Den har stått ensam och överbliven på mammas gård och nu har jag adopterat den. Helt lagligt så klart. Föreningen är med på det. Så nu kan jag snart cykla till jobbet och bli snygg inför beachen.

Men kånkandet till cykelverkstaden var inte rolig. Att leda en cykel med låst bakdäck är jobbigt. när det är en stor mountainbike blir det extra jobbigt. När cykeln dessutom är gul och grön. Illgul och illgrön. Med lika grön sadel. Och Chiquitalogga på. Då blir det liksom lite pinsamt också. Ner för Linnégatan efter 17. Säger inget mer.

Stilpolisen 2

Killar med cerisa foppatofflor har ingen stilkänsla. Hell, ingen människa med foppatofflor har stilkänsla. Det kan finnas undantag. Annica, du är förlåten. Men det måste finnas jäkligt starka skäl.

Om dessa cerisa tofflor dessutom befinner sig på samma kropp som ett par sverigegula fotbollsshorts hjälper inga ursäkter i hela världen. All värdighet är borta.

Inte lika kul

Ok, det är ju kul inte se ut som om man börjar närma sig pensionsåldern. Men för tusan, jag ser ju inte ut som 17. Eller, jo, för killen i kiosken gör jag tydligen det. Ge mig mina cigg och var tyst.

The Kris

Mindre än en månad kvar tills jag fyller 27. Tjugosju. Smaka på det. 27. Närmare 30 än 20, men fortfarande närmare 25 än 30. Nästa år blir det dock närmare 30. Trettio! Jag är snart 30. Borde jag flippa ut? Eller borde jag sluta bry mig? Tre år kvar alltså. Tre år och 24 dagar närmare bestämt. Det går fort. Åren går fort. För fort ibland.

Med tanke på vad jag skrivit hittills så förstår ni säkert att jag jublade och slog volter när jag fick visa legitimation på systemet tidigare idag. Det är i alla fall en tröst. Jag kunde ju fylla 30 och se ut som 45 istället för 20.

Bigfoot, baby!

Det har hänt mer än en gång att jag gnällt över mina fötter. Eller sanningen att säga så är det ett av mina största komplex. Och har alltid varit. Det var inte det minsta kul att gå på högstadiet, var smal som en mask, längre än de flesta andra tjejer och dessutom dra 40 i skor. Som tur var skulle man ju inte ha stuprörsjeans på 90-talet i alla fall. Men däremot skulle man ha stor häck och små fötter. Helt fel för mig alltså. Under hela den här "Anna Nicole Smith"-tiden gick jag alltså omkring och mådde dåligt för att jag var för smal och hade skidor till fötter. Skor som converse och liknande, platta, modeller var inte att tala om. Som tur var kom Filaskorna och räddade mig.

Nu har jag förlikats med mina fötter någorlunda. Stuprör är snyggast och ballerinaskor är bra till, trots att de är platta. För egentligen har jag ju helt normala fötter. Det vore ju jättekonstigt om jag som är nästan 1,75 lång hade 36:or liksom. Dessutom finns det de som har det värre.

Dumjöns

Jag bara undrar, var är han nu.....och varför? Lämna Luleå och ta ett annat norrlandslag. Det fattar väl vem som helst att det blir ramaskri. Trodde att han faktiskt ville göra något nytt på riktigt.

Stilpolisen

Jag tycker inte om människor som saknar stilkänsla och är värdelösa på att matcha. Matcha är A och O. Om du är man, kille, gubbe så är det till exempel väldigt viktigt att matcha byxorna med kavajen. Om du nu vill använda en sån och inte har en hel kostym. Det måste passa i färg och det måste passa i material. Det värsta jag vet är när folk blandar manchester i olika färger. Ännu värre om det är olika breda spår i.

Det är så att tårna krullar sig, som kollegan sa angående sockerhalten i snickers.

Freaky monday, weird world

Ibland händer det att jag sitter och filosoferar på kvällskvisten. Det är sällan bra. Ofta tänker jag på vad jag gjort och vad jag borde göra istället. Ångrar det jag aldrig valde. Tycker att jag borde vara något mer, något bättre. Jag har ingen aning om vad. Därför talar jag om för mig själv att jag ska vara nöjd och glad så länge jag trivs där jag är just nu. För någongång kommer jag att komma underfund med vad det är jag verkligen vill. Och det kommer aldrig att vara försent.

Sex månader är min gräns. För ena halvan av mig. Då har jag tröttnat på mitt boende och vill ha nytt. Då har jag lärt mig mitt jobb och det är inte längre en utmaning. Då har jag vant mig vid staden och tror att det är därför jag är rastlös. Kanske är det så. Kanske styrs vi av annat än oss själva. Men den andra halvan vill ha det andra. Det trygga, det fasta. Det som aldrig förändras. Nästan som på rutin och med linjer att följa. I mitten sitter jag och dras fram och tillbaka.

Marathonlördagen

Att påstå att min lördag var intensiv vore en underdrift. Den var hysteriskt intensiv och lång. För att inte tala om riktig trevlig. Kungsbacka var ju en liten miss. Gick upp klockan 05.00 för att åka ner till Kungsbacka. När jag väl kom fram hade bilarna som jag skulle hämta redan hämtats. Jag kunde alltså ha kommit dit vid 11-snåret istället. Men nu var jag ju ändå där. Så det blev till att plocka fram lite broschyrer, sätta igång infofilmen och leka med hunden. God mat och omtänksamma grabbar gjorde att dagen kändes kortare. 14.45 tog jag tåget hem igen.

Väl hemma blev det en dusch och nya kläder. Uniform i all ära, men jag har mycket hellre civila kläder. När klockan var 17.30 anmälde jag mig för tjänstgöring på Carlskrona i Frihamnen. Två körningar på sju timmar. Tre timmars väntan i bilen. Tur att Eurovision sändes på P4. Lättförtjänta pengar var det och snygga bilar fick jag köra. När klockan var 01.00 la jag mig i sängen. Tänkte bara lägga mig och vila en stund innan jag gick ut med hunden. Det gick sådär. Vaknade på söndag morgon fullt påklädd.

Bättre och bättre...

Jag har inte riktigt återhämtat mig från datoraggressiviteten ännu. Men jag är på väg. Som tur var shoppade jag en ny snygg hängslekjol igår. Så den har jag på mig idag som tröst. Tillsammans med vita sneakers. Och det regnar ute. Mitt paraply och mina regnkläder ligger i packningen som jag lämnade hos mamma i morse. Så, nu drogs jag ner igen.

Men på jobbet är det en bra dag i dag, trots att jag sitter ensam. Eller ensam och ensam. Här springer ju folk hela tiden. Efter jobbet blir det färd ner till Onsala med all packning och vovven. Eller så åker jag hem och väljer att ta tåget 6.15 imorgon. Hmmm...svårt. Skönt att sova hemma, men jobbigt att gå upp.

Jag är ju inte direkt en morgonmänniska så det lutar åt Onsala ikväll. Sen består morgondagen av uniform på Kungsbacka torg, flakbefälsutbildning och körning av flottister. Med andra ord missar jag schlagerfinalen. Men, men, vad är en bal på slottet. Förhoppningsvis så hittar jag en Nato-hunk istället.

Fittgiganten!

Idag blev jag glad. Hämtade min dator efter två månader. Hårddisk, moderkort och tangentbord var bytt. Men hey, kanske lika bra ni ger mig en ny dator med en gång.

Glad som jag var traskade jag hem och plockade undan min lånedator för att äntligen få komma hem igen. Vad tror ni händer? Tror ni att den startar? Nä, det gjorde den verkligen inte. Svart ruta med massa vit text får jag. Om och om igen rullar den. Andra saker kan vara trevliga om och om igen, men inte felmeddelanden på datorn.

Så nu sitter jag här med min lånedator igen. Jag som hade hoppats på att få igång min Internetbank för att betala räkningar som borde varit betalda för längesen.

Lollipop!

Med lite lätt träningsvärk och Mika i lurarna klev jag av bussen i morse. En underbar morgon. Solen sken och Mikael Renberg verkar vara på väg till Frölunda. Han gör ett bra byte i så fall. Luleå mot Frölunda. Och för att inte tala om Piteå mot Sveriges underbara Göteborg. Som till skillnad mot Stockholm inte behöver någon etikett. Göteborg bara är.

Yo!

Gissa vem som ska till gymmet idag. Japp, c'est moi!

Innan dess ska jag dock jobba hela dagen, åka till mormor och hjälpa henne skicka in en skadeanmälan till Västtrafik och gå till banken och göra en inbetalning. Det sista känns jäkligt stenålders. Men eftersom Elgiganten bestämde sig för att bli klar med min dator först när jag frågade efter den så har jag ju ingen Internetbank. Men någon dag denna veckan ska jag säkert hinna hämta den. Datorn alltså.

Nu kom favvokillarna igen. Det verkar alltså bli en bra dag det här.

Beach 2007

Idag flyttas det här på kontoret. Eller flyttas och flyttas. Det ska bytas rum och grejer. Jag tror att vi har hyrt in Göteborgs biffigaste flyttkillar. Två stycken är de. En kort och en lång, men lika breda.

Istället för att sitta här och blogga om flytt så borde jag skriva ett mail till min kompis. Hon ska bli min PT. Personlig Tränare. Allt för att få mig till att komma igång. Men det är svårt att få igång någon som inte ens får tummen ur att berätta vad det är hon vill få ut av sin träning. Vi får se hur det går. Tar jag tag i det här snart så hoppas jag vara vältrimmad till semestern i augusti i alla fall.

Lililililistan

Varmt idag:

Årets första nyklippta gräsmatta
En snubbe kom fram vid spårvagnshållplatsen och sa att min hund var ball


Kallt idag:

Spårvagnsstopp på väg hem
Fästingar på hunden

Nu är det dags för en cigg på balkongen. För att jag är värd det. Och för att jag värmer upp inför fredagen.

Valborg

Alla som jobbar heldag på Valborgsmässoafton räcker upp en hand. Nä, jag tänkte väl att det inte skulle vara så många. Antingen är man ledig eller så jobbar man halvdag.

På mitt jobb är hälften stängt. Fabriken då alltså. Kontoret däremot har öppet som vanligt. Arbetsdagen slutar klockan 16.15. Förutom för mig. Jag har öppet till klockan 17.00. Hur många tror ni stannar kvar till klockan 16.15. Rätt gissat. Knappt någon. Eftersom redan över hälften har tagit semester idag så är det grymt dött redan nu. Min gissning är att den här dagen kommer bli lång. Grymt lång.

Nu har jag i och för sig inte tänkt slå klackarna i taket ikväll. Fick helt klart nog av det i helgen. Det får jag också höra av de som är här idag.

Kollega 1: - Hur sent kom ni hem i lördags?
Kollega 2: - Tidigt menar du.
Båda två: - Höhöhö

Ja, ok, jag kanske kom hem klockan 6 i söndags morse. Men vad är det för konstigt med det? En bra kväll vill jag inte komma hem tidigare. Eller senare, eller hur det nu blir. Vi hann i alla fall med en liten barrunda. Tre trevliga ställen besöktes. Och en hemskt massa människor utvärderades och bedömdes. Shit vad mycket bimbos det finns i den här stan! Jag hoppas verkligen att de gör sig till.

Bland annat utspelades nedanstående samtal. Så vet ni att jag inte kallar folk för bimbos utan grund.

Två tjejer kommer alltså och sätter sig vid vårt bord för att röka.
Tjej 1: Vad jobbar ni med?
Kollega: Vi jobbar på ******
Tjej 2: Får ni typ smaka på alla nya grejor då?
Jag: Jo, det händer väl
Tjej 2 vänd till tjej 1: Fattar du? Dom typ smakar på det som vi äter!

Inga övriga kommentarer