Don't cha!

So I was thinking to myself when you passed me by
“Here’s what I like”
And you were with somebody else but you can’t deny
That’s me in your eye

Do you know
What it’s like
When it’s wrong
But it feels so right?

Fenomenet Facebook

Vad är egentligen grejen med Facebook? Jag vet ärligt talat inte. Ändå sitter jag här och går igenom sida efter sida med kända och halvkända bekantskaper. Tittar på bilder av människor från förr som jag knappt känner. Jag fascineras, eller snarare njuter av denna djungel av ansikten och namn. Jag är en facebookjunkie.

Facebook har fått mig fast med samma effekt som kändisskvallret på people.com. Och jag gräver mig hela tiden djupare in i dess gömmor för att se om jag kan hitta något eftertraktat, någon bortglömd eller helt enkelt mitt senaste ragg. För alla finns på Facebook. Och allt. Det går inte att gömma sig längre. Allt måste ju ut på webben nuförtiden. Så varför inte samla allt på ett ställe. Då blir tillfredställelsen total.

Visserligen har sidan funnits i tre år och varit tillgänglig för alla sedan 2006. Men under våren och sommaren har epidemin verkligen spridit sig med rekordfart. Jag tror att alla jag känner har Facebook. Jag tror att alla DU känner har Facebook. Och det är nog inte slut ännu. Det är bara början.

Nu regnar det igen

Efter dagens blöta cykeltur till jobbet vill jag bara säga en sak. Jävlar vad jag hatar motion! Det är inte ens kul att skämta om. Sen att mitt nyplattade hår blev helt fucked är ju en annan story.

En hel del...

Eftersom ingenting någonsin kan vara lagom så rullar det på. Drama, drama, drama. Ok, jag kanske överdriver. Men det känns bra. Jag lever.

Känner du pulsen?

Hela våren och sommaren har jag gnällt över att det är för lite drama i mitt liv. Det händer inget, allt bara pinnar på i vanlig ordning. Telefonen är tyst och jobbet okej. Jag till och med skällde på mina vänner och sa att det var deras fel. Eftersom de hade så mycket intriger och smaskigheter att prata om hela tiden och som även jag var tvungen att fokusera på. Då fanns det ju så klart inget utrymme för drama i mitt liv.

Men nu har jag det. För två veckor sedan vände det. Med råge. Äntligen lite äkta, rörigt kaosartat drama. Lite lyckorus, lite magont och lite tårar. Bring it!

Men nu är det dags att gå ut i solen och shoppa till min, lillalilla, fina nya lägenhet.

Solskenstjejen!

Läste igenom mitt senaste inlägg och kände mig genast som en väldigt negativ människa. Det är jag ju inte. Även om jag nog kan uppfattas som det ibland. Eller så är det bara folk som inte förstår sig på sarkasm som tycker det till en början. För jag är ju alldeles underbar när man lär känna mig.

Jag borde förmodligen ha väntat och lugnat ner mig lite innan jag klagade på solen. Nu syns den nästan inte alls.

Sista dagen innan semestern

I morse när jag kom till jobbet var jag på ett humör som gjorde att jag ville sparka och slå på saker. Något upprörande i sig eftersom det inte är så ofta jag är på just det humöret nuförtiden. Men anledningen var enkel. Solen sken.

För det första försov jag mig. Inget konstigt med det. Jag brukar vakna vid ungefär den tiden. Men idag var det inte den vanliga rutinen. Nä, hunden skullle lämnas på ett annat ställe än vanligt och jag skulle ha med mig ombyte för kvällen. För det andra så ösregnade det ute.

Vid den tidpunkt då det börjar bli kritiskt och jag verkligen måste gå för att hinna med spårvagnen stod jag, osminkad, i underkläder. Så där smart. Slängde på mig kläder. Naturligtvis kändes det fel redan från början. Men det fanns ingen tid att byta utan det var bara att stoppa ner sminkväskan och dra. För en gångs skull så klädde jag mig efter vädret. På med gummistövlarna alltså.

Så stressar jag iväg och drar runt på stackars hunden och tunga väskan. Kommer av tåget i Mölndal där jag ska dumpa grejer och hund hos mormor. Vad händer då? Jo den jäkla solen bestämmer sig för att komma fram. Där halvspringer jag med stövlar och stort jävla paraply. Konsekvens? Jag svettas som en jävla gris i mina obekväma felvalda kläder. Kastar in allt hos mormor och styr mot bussen igen. Hinner precis med den och kommer alltså till jobbet med andan i halsen och svettdroppar i pannan. Arg som ett bi. På solen. Tragiskt.

Här sitter jag nu och förbannar mig själv för att jag inte bestämde vad jag skulle ha mig redan igår. Skjortan är för tajt och glipar alltså vid knapparna. Så länge jag inte står upp. Det är en ståskjorta. Byxornas tajthet ska vi inte ens prata om. Att svettas i tjata kläder är nog bland det värsta jag vet.

Kanske att allt kan ha med rubriken att göra.

Inte speciellt spännande

Insåg precis att jag känner mig helt värdelöst dålig på att blogga. Önskar att jag bara kunde spruta ur mig roliga och fyndiga berättelser flera gånger om dagen. Jag ska träna på det. Men tydligen så händer det inte så mycket kul i mitt liv.

Eller vad ska jag säga. I förrgår skulle jag fika med en kompis efter jobbet. Jag väntade i tio minuter vid vår avtalade mötesplats. Sen ringde jag henne och då utspelade sig följande:

Jag: Hittar du inte Mustojackan eller?(Internt, och inte alls roligt skämt)
Hon(uppenbart nyvaken): Vad är klockan?
Jag: Tio över. Du sover eller?
Hon: Men jag hinner. Var var det vi skulle träffas?
Jag: Men klockan är ju redan tio över...
Hon: Men var skulle vi träffas. Vad sa du att klockan var?
Jag: Tio över sex.
Hon: Jävlar. Vi skulle ju träffas sex.
Jag: Jaaa

Sen slutade det med att hon dövade sitt dåliga samvete genom att bjuda hem mig på lasagne. Men roligare än så här blir det tydligen inte i min vardag.

För övrigt så stod det en kille som tydligen bestämt träff med någon på samma ställe bredvid mig. I tio minuter stod vi alltså där bara några meter från varandra och väntade i regnet. Precis innan jag tog upp min telefon tog han upp sin och knapprade iväg ett sms. När jag gick därifrån för att styra kosan mot lasagnen var jag tvungen att hejda en impuls att säga hej då till honom.

Världen, hallå?

Linda Rosing: Pengar är självklart allt, den som säger något annat ljuger. Men det är också bemötandet som vi får ute i landet, där är man så uppskattad. Jag gillar att se människor glada. (från Aftonbladet 2007-07-24)

Den kvinnan är fan helt makalös.

Blandad skit

Idag är den första dagen på min sista vecka innan min första semestervecka. Inget kan få mig att längta mindre. Inte ens vädret. Fast om det regnar när jag är i Lysekil så skriker jag. Och inget gulligt vårskrik á la Ronja Rövardotter. Nä, ett rikigt jävla isande übervrål som skär i alla vädergudars öron och ger dem eviga krulltår. Fan vad jag skriker.

När tar regnet slut? Varför kommer allt regn på samma ställe? Kommer Sveriges västkust bli sumpmark och dess östkust öken? Vad tusan är det frågan om?




Veckans låtval:
Kocky/ Mapei - My Grandma

Today´s the day I realised...

Jag tror att jag är lite småkär i min banktjej. Vet inte om det beror på att hon är så himla rar, trevlig och påläst eller för att hon ger mig en sån himla bra ränta. Förmodligen så har det mest med räntan att göra. Så nu känner jag mig lugn och fin inför lägenhetsköpet.

Dessutom så var jag och Windsor in the hood och spanade in våra nya ägor i början av veckan. Hur fint som helst. Reviret är inpinkat. Thaimaten är testad.

Om du missat reprisen också

Sitter hemma med hunden sovandes bredvid mig i soffan och njuter av min nya upptäckt. Podcaster! Vilken underbar teknik. Att lyssna på saker som jag annars hade missat. En helt ny värld har öppnat sig.

Just nu lyssnar jag på Sommar i P1 med Fredrik och Filip som sommarpratare. Killarna berättar om sin gemensamma resa genom USA för elva år sedan. De är alltid roliga. Men det här är extra kul. Manuset känns välarbetat och historierna väl valda. Började lyssna redan på bussen hem. Efter en stund kom jag på mig själv med att sitta och skratta högt. Kunde ju ha varit pinsamt. Men jag orkar inte bry mig. Finns ju viktigare saker i livet. Här hittar du det.

Göteborg rockar ju!

Jag har alltid sagt att jag tycker illa om Alex Schulman. Det gör jag också. Speciellt efter krönikan han skrev i Aftonbladets gratistidning, .SE, där han dissade Göteborg. Och bara det att han filtrerar bort mejl med allt som har med Göteborg i att göra. Usch, vilken hemsk människa. Obehaglig tycker jag att han verkar vara.

Trots detta så måste jag nu krypa till korset och erkänna att jag uppskattar hans blogg. Det är roligt med människor som är arga. Och jag gillar Stureplansfolk som vågar dissa Stureplan. Så från och med nu så får det nog bli hatten av för herr Schulman. Ett tag i alla fall. Vi får se hur länge han sköter sig.

Dessutom så borde han ju gilla Götet. Hit har inte stekarattityden kommit fullt ut ännu. Det kallar jag positivt. Så jag välkomnar Alex med öppna armar. Ta en tur hit, kolla läget och glassa i skärgården innan du tar en öl på ett schysst hak. Gå bara inte förbi Keybar på Avenyn på kvällen. Man mår illa av att se småkids leka vuxna med pappas Visa.

När jag ändå håller på....

Angående mitt tidigare inlägg så tycker jag att det är för jäkla konstigt att män inte får vara män och kvinnor inte får vara kvinnor. Det kan väl vara jämställt ändå.
Vissa saker måste ju få vara olika. Hur kul skulle det annars vara liksom. Strävan är väl efter lika behandling och inte ett kön.

En annan sak är ju när det svänger över åt andra hållet och männen känner sig diskriminerade. Inte heller rätt. Så vad kommer det sig egentligen att Aftonbladet har denna kategori. Var finns männens motsvarighet?

Ur mitt perspektiv

Ibland tänker jag att jag borde skriva om något djupare på den här bloggen. Om något som faktiskt betyder något för mig. För att visa att jag faktiskt inte är så ytlig. Eller jo, jag är ytlig. Jag bryr mig inte om politik eller världsproblem. Men allt kretsar trots det inte kring det perfekta läppglanset eller att skaffa schyssta silicontuttar. Jag bryr mig om mode och fester. Vänner och resor. Allt som gör mig lycklig. Att snöa in på vem som borde styra landet gör mig bara gammal i förtid.

Trots detta så så är jag tillräckligt intresserad för att kalla mig feminist. Kanske inte feminist i dess rätta bemärkelse. Utan det jag tolkar in i feminismen. Jag behöver inte stå och bränna bh:ar eller dra på mig yllesockar och sluta raka benen bara för att tycka livet är orättvist. Att man behandlas olika på grund av kön eller ras är sjukt. Och det borde väl alla hålla med om. Ja ok, inte alla, jag vet att det finns rikspuckon som tycker det är skillnad på folk och folk. Men jag menar normala vettiga människor. Sådana som Sverige till större delen består av. Så varför har vi inte kommit längre?

Kan du inte språket behandlas du som mindre vetande och har du ett visst kön får du sämre betalt. Att Sverige ser ut så år 2007 måste ju ändå ses som ett misslyckande. Vi som folkgrupp, alla boende i Sverige, har misslyckats. Och när det kommer förslag som detta förstår jag varför. Sverige är fyllt av fler rikspuckon än jag kunde ana.

Semestertider

Nu är det vecka 29. Det innebär att det i princip är tomt på kontoret. Jag är själv på min avdelning. Det innebär att jag i princip inte kan gå på toa när jag vill. Och att jag inte får någon lunchrast. Men det är lugnt och skönt och lite glassigt i alla fall.

Regn i jävla helvete

I förrgår somnade jag på väg till jobbet och höll på att missa min hållplats. Igår glömde jag bort att det var mammas födelsedag. Idag sitter jag på jobbet och somnar nästan framför datorn. Kan det vara trötthet efter det hårda livet på Marstrand eller konsekvensen av att jag inte ätit sötsaker på tre dagar.

Förmodligen inget av det. Snarare är det så att vädret är boven. Vad är det för fel. Regn och femton grader i juli. Jag vill ha sol. Skit i att jag inte har semester än. Ge mig sol!

Uppvaknandet

Jag borde ha tappat flera kilo förra veckan. Gick och gick dagarna i ända. Och bar en massa kartonger fram och tillbaka. Trots det så visar vågen att jag har gått upp två kilo. På mindre än en vecka. Det är tragiskt.

Kanske beror det på att jag ätit ute frukost, lunch och middag. Kanske beror det på att jag småätit av chipsen jag delat ut. Kanske beror det på att vi stod bredvid Diplom is och tanterna där var snälla. Eller kanske beror det på ölen och vinet jag drack på kvällarna. I vilket fall så är det dags att ta tag i saken.

Så från och med igår äter jag inget godis. I godis ingår även bullar, chips, kakor och andra onyttigheter. Jag har klarat mig i cirka ett dygn än så länge. De som känner mig vet att det är en bedrift värd att stoltsera med. Idag tog jag till och med med mig fruktlåda till jobbet. Det ni.

Kan dessutom skryta med att jag igår var och tränade innan jobbet. Och på fredag är det dags igen. Detta trots att jag är så trött efter förra veckan att jag bara vill lägga mig ner och sova i ett dygn.

Idag är det onsdagsfika på jobbet. Vi får se om jag kan hålla mig. Men jag tror att jag har en chans.

Inget blir bättre än man gör det

I slutet av förra veckan och vilket dessutom var förra månaden gick jag och trodde att ångesten skulle slå till. Jag hade till och med lite ångest över att ångesten skulle komma. Alltså ångesten över att jag är en mille fattigare. Eller rikare. Det beror på hur man ser det. Jag hade den ju inte från början så jag kan ju inte bli av med den. Samtidigt så ska jag ju betala den.

Men i vilket fall som helst så kom den aldrig. Hurra för det! Istället förflöt helgen med drinkar och discodans. Mycket trevligare. Speciellt om man har mina trevliga vänner som sällskap. Dock kom stressen under helgen. Stressen över att tvätta, packa, lämna bort hunden och det mycket ostadiga vädret.

För imorgon händer det. Imorgon åker jag till Marstrand och blir öbo i nästan en vecka. Som tur är utan foppatofflor. Däremot fotriktiga Eccopjucks. Mycket bättre om du frågar mig.

Smack, smack, smack...

Nu jäklar går det fort. För tre dagar sedan trodde jag att jag skulle bli tvungen att flytta hem till mamma ett tag innan jag hittade en lägenhet. För två dagar sedan skrev jag kontrakt på en söt lite etta med sovalkov. Om en vecka och tre dagar ska jag gå till banken och ta lån. Om en månad och elva dagar flyttar jag in.

Nu ska jag bara hitta ett bra betalt jobb alternativt en tät karl så jag har råd att betala min ränta varje månad. Men det är det värt. Nu är jag inne.

Hittade ingen Henke på stan igår. Men dock en Bingo Rimér. Eller jag är ganska säker på att det var Bingo. Annars var han jäkligt lik. Så Bingo, om du var på Bitter i Göteborg igår kan du väl bara skriva och bekräfta. Tack!

The sunshine holiday

Förra året spenderade jag midsommar i Piteå. Det var en trevlig midsommar. Men på kvällen regnade det. I Göteborg var det strålande sol och jag fick mms från mina vänner som dansade kring midsommarstången i solndegången. Då var jag allt lite avundsjuk.

I år regnade det i Göteborg på midsommar. Eller ska jag säga Göteborgsområdet. Och regnade kanske känns fånigt också. Det var mer som om alla änglar grät och straffade världen. Sen blev det midsommardag och regnet tog slut. Men det regnade verkligen hela midsommardygnet. Och hur var vädret i norrland? Ja inte regnade det i alla fall. Nix det var sol som gällde.

Jag är ingen bitter person. Inte alls. Men någon vill mig illa. Eller vill helt enkelt inte att jag ska få fira den perfekta midsommaren.

Jag vet vad hon heter, men jag kallar henne Tess...

Det blev ingen turné. Vi stannade helt enkelt kvar i Grebbestad. Varför åka hem när man fortfarande har roligt? Efter helgen så kan jag konstatera att Grebbestad på midsommar är ett vinnande koncept. Så det är inte sista gången jag styr ditåt på äventyr. Men efter fest i dagarna tre var jag lite trött och det kändes skönt att komma hem och sova i min säng.

Så nu har jag lovat mig själv att den här sommaren ska vara fylld av små minisemestrar. Nästa vecka blir det ju som sagt Marstrand och snart även Stockholm hoppas jag.

Note to Anna: Dags för dig att ta en minisemester i Göteborg. Henke is in town.

Bilsemester

Nu drar jag på midsommarturné. Kommer förmodligen inte hem förns lagom till jobbet på måndag. Första station blir Grebbestad. Vinka om du ser mig. En ledtråd, jag är full.

Andra anhalt blir Orust. Vinka om du ser mig. En ledtråd, jag är full.

Tredje och sista stopp blir på landet med kossor och vattenskidor. Du lär du garanterat inte se mig.

Sen är det bara en vecka kvar till Marstrand. Vink om du ser mig. En ledtråd, jag är grön.

Lyckochansen

Jag brukar inte göra sånt här. Men va fan, man kan ju vinna en dator. Och jag behöver verkligen en ny.

Ekonomiskt oberoende

Nu är det rea. Rea på massor av fina saker. Med saker menar jag naturligtvis kläder. Jag älskar kläder. Mina kläder speciellt. De är som mina barn. Går något sönder eller får en fläck blir jag ledsen. Gråter kanske till och med en skvätt. Blir väldigt gnällig.

I vilket fall som helst är det rea. H&M rear ut Madonnakollektionen och överallt går det att fynda saker. Men jag får inte. FÅR INTE! Det är frasen från helvetet. Jag hatar att inte få. Särskilt när det gäller kläder. Som liv eller död. Men eftersom jag har en plan och ett mål så måste jag hålla mig. Och framförallt hålla i pengarna. De ska gå till min lägenhet. Eller min och min. Jag har inte hittat den ännu. Men snart, snart blir jag med lägenhet.

Tanken är att jag ska köpa en lägenhet innan sommaren är över. Med sommaren menar jag förmodligen även september. Eller så blir det imorgon. Har något på gång men vill inte hoppas för mycket. Men med lite tur och tålamod blir den nog min. Sen får jag stanna i min lägenhet och svälta för jag kommer inte ha råd med annat än luft.

Men jag offrar mig. För mina barn. De förtjänar tak över huvudet, mycket utrymme och en fin adress. Jag klarar mig bra utan det mesta, men mina barn ska bara ha det bästa.

Sjukhusnojjadagen

Jag har lite svårt för sjukhus. Eller lite svårt är väl en underdrift. Jag har fobi. Saker som finns inuti sjukhus är läskiga och farliga. Typ sprutor, läkare, sjuka människor och annat. Dom får mig att må dåligt och vilja dö eller krypa ihop i fosterställning.

Men själva sjukhuset är nästan värst. Det innehåller ju allt som är ont. När jag närmar mig byggnaden börjar jag få svårt att andas. Väl inne så håller jag mig väldigt stilla och undviker att röra saker som kommer i min väg. Som om min hjärna tror att sjukhusdoften ska stanna på huden för all framtid. Jag äter eller dricker aldrig när jag är på ett sjukhus. Bara tanken ger mig kväljningar. Inte ens saft får jag ner.

Det räcker att jag sätter en fot innanför sjukhusdörren för att jag ska känna mig smutsig och ofräsch. Äcklig till och med. Därför ska jag dusch nu. Sen sova. Det är påfrestande att utsätta sig för sina fobier.

Värmebölja

Just nu är det så varmt i min lägenhet att det inte är roligt längre. Ute är det 28 grader och solen har stekt min lya sedan 2-snåret. Neddragna rullgardiner och fördragna gardiner till trots är det bastu inne.

Jag är en soldyrkare av rang. Men till och med jag har varit tvungen att se mig besegrad idag. Det går helt enkelt inte att vistas i solen. I tio minuters perioder funkar det men sen är jag slut. Borde tagit mig ut till havet där det svalkar ordentligt, men jag vågade inte ge mig på en sån utflykt när jag var bakis.

Svenska flaggans dag is no more

Infirandet av Nationaldagen var trevligt. Våldgästade kollegornas avdelningsparty. Det var lyckat och uppskattat. Tror jag i alla fall. Natten slutade ganska tidigt eftersom många ställen i stan bestämt sig för att inte ha öppet. Men det blev drinkar och dans tills det började ljusna åtminstonde. Och sedan en märklig taxiresa hem för att vänta in den lediga dagen.

Själva den stora dagen firade jag genom att ligga på en filt i Slottskogen och ha det allmänt härligt. Jag gjorde dock misstaget att placera mig på en gräsmatta alldeles för nära den dansbana där Slottskogens nationaldagsfirande höll hus. Så plötsligt stördes min sköna halvsömn av Chalmers manskör som dundrade på med nationalsången. Sen blev det folkdans. Well, jag flyttade mig vidare. Hade ändå en dejt på en annan gräsmatta att gå till. Så det blev hundbus och tårta resten av dagen.

I can be brown, I can be blue...

Äter tårta och surfar runt på Spraydate. Om en halvtimma slutar jag jobba. Livet är inte så pjåkigt ändå.

Plastic fantastic, eller?

Mitt förakt mot foppatofflan började förmodligen första gången jag såg den. Sen byggdes hatet upp under förra sommaren i Piteå. Jag tror varannan människa gick omkring med de färgglada idiottofflorna.

Saken blev ju inte bättre i söndags. I söndags var jag nämligen på Landvetter flygplats för att hämta en Mr Geyser som ska föreläsa under World Maritime Rescue Congress. Så där står jag alltså och väntar. Väntar och iakttar. För det bästa som finns är ju att titta på folk.

De första personerna som kommer ut är hela familjen foppatoffla. Fyra vuxna och fem jävla ungar. I foppatofflor. Hela högen. Fyra av ungarna är killar, de har alla hockeyfrilla. Den typen som var inne -82. Eller aldrig. Utanför står två halvtjocka tanter och väntar på dom. Utan foppatofflor. Men ändå.

Vad tror ni händer? Glädjetjut och griniga ungar? Självklart. Spring och lek i ankomst hallen? Självklart. Mer då. Inget. INGET. De rör sig nämligen inte ur fläcken utan parkerar hela gruppen precis utanför ankomstdörrarna. Under den halvtimme som jag står där, står de fortfarande kvar. De blockerar för alla andra resenärer och reagerar inte ens. Istället står de bara där som en plastig, regnsbågsfärgad mur mot omvärlden. Så nu är det bevisat. Använder man foppatofflor blir man trögare än vanligt folk.

Det värsta? Det värsta är att det idag beslutas om de som arbetar på Marstrand vecka 27 ska ha på sig gröna foppatofflor. Det värker i mig och jag har lagt in min protest. Om toffeljävlarna är kravet måste jag tacka nej till Marstrand. Jag vill inte tacka nej. Om någon fattar hur underbart det skulle vara att bo på Marstrand under hela Match cup så förstår ni också att jag inte vill tacka nej.